THROWBACK

Det finns stunder då jag saknar lukten av koskit, svenskt godis, värmländska, konstiga och alldeles underbara bröder, Maia & Elvira-glädje, doften av min pappa, min pappas björnkramar, bugg med lillebrorsan på köksgolvet, kaviar-och äggmacka, mitt rum, Annies skratt och våra myskvällar, känslan av att ligga i soffan och trängas bland Ellen och alla andra, min mammas glittrande ögon, allt klagande på Ellen, Johannes klämmande av mina finnar, promenaderna till ladugården, min mammas mat, mina löprundor, öppet landskap, min ilska när mina bröder stökat till hela huset, allt snusplock i vardagsrummet efter Oskar, min farmors glädje av att se en, löpgruppen, alla träningspass med Emelie, svensk frisk luft, mina härliga grannar i byn där hemma och allt grovjobb som alltid behövdes göra. 
 
Här behöver jag inte hämta någon mjölk, jag behöver inte plocka snus eller städa efter alla andra. Ingen klagar när jag har en finne i pannan och inte heller klämmer någon den åt mig. Ingen tjatar om någon dum jävla hund som har bitit sönder en sko, ingen skön granne kommer hem och lägger sig i soffan och ingen säger åt en att gå ut och hämta ved. Det luktar heller aldrig äckligt här.
 
Allt det jag avskydde slipper jag ju nu. Varför får jag en känsla av att jag saknar det? Det är konstigt. 
 
Jag längtar inte hem, jag bara saknar saker ibland, saker som inte är som här. Jag vill allt annat än att åka hem, men vissa stunder saknar man bara små känslor.
 

THE NATIONAL OATMEAL DAY

Jajjemän, precis som överskriften lyder så är det alltså The national oatmeal day idag, vilket min värdmamma informerade mig om. Varför inte fira? 
 
Lite havregryn, kokos, whey 80 chokladsmak, kanel, äggvita, vatten & salt. OCH lite banan, kiwi, blåbär, jordgubbar, mandelsmör, valnötskross och mjölk. Ska det vara så ska det! 
 

SPRINGA? ELLER VARFÖR INTE FOTA?

Igår gav jag mig ut i ett tappert försök till en springtur i reservatet där jag brukar vara. Jag började jogga lätt, kom upp i lite fart men kunde inte undgå att slinka ner med handen i fickan och plocka fram mobben. Jag började självklart fota allt fint runtomkring mig. Alltså, jag har aldrig varit så dålig på att springa som här. Det går liksom inte. Allt är bara så fint. Det är inte första gången detta händer heller. Alla mina löpturer här slutar med att jag går runt med mobilen i högsta hugg för att fånga allt jag ser. Tänk bara om bilderna kunde förmedla det man i själva verket skådar. Man får ta kort med minnet helt enkelt, som farmor sa uppe bland bergen på ön Kreta. 
 
Mitt i reservatet hittade jag ett halvbränt och nerklottrat hus fullt av skräp, gamla sprayflaskor och en obehaglig röklukt. Trots allt det fula så var det ju helt fantastiskt fint! Det var väl i och för sig det fula som faktiskt var så fantastiskt fint. Vädret var sådär trist och grått, vilket gav den där sköna känslan.